vägen var rak men väääägen var skruvad som en psykopat min vän
Kategori: Allmänt
ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄntligen. Äntligen är mitt liv tillbaka på nån sorts jävla bana. Äntligen kan jag gå tillbaka till att vara den livsnjutare jag är innerst inne. Äntligen kan jag vara glad igen och då menar jag inte den fejkglädje ni sett de senaste månaderna, utan riktigt glad. Äntligen.
Så här ligger det till; jag ska tydligen bli sjuksköterska. Och inte nog med det. Jag ska tydligen bo på Fornborgsvägen. Mhm, you heard me. Jag ska bli en frösöbrud. Betyder det att jag måste börja kalla Frösön för Skönön? Kanske. Sjukt. Sjukare. Sjukastttt. Bara så ni vet, Håcke har alltid rätt. Din tid kommer.
Det är så många jag vill tacka. Främst vill jag tacka mig själv. Tack Julia för att du sökte ett jobb på Dalsätra som fick dig att inse att vårdbanan är den enda rätta (vi väljer att glömma det där snesteget in i juridiken som nästan förstörde ditt liv). Tack Julia för att du har sökt lägenhet efter lägenhet, gått på mina efter mina, men aldrig gett upp *host host*. Tack. Jag är inte den som slänger mig med såna här uttryck ofta, men, jag älskar dig. Lika mycket som (kron?)prins Haakon älskar Mette-Marit. Typ.
Vi avslutar med ett citat av JFK. Jag tror han tänkte på mig när han sa detta: Things do not happen. Things are made to happen.
Vilket osökt för mig in på en av mina favoritlåtar i världen (som jag hört live i central park yas yas). Och plötsligt får jag en helt ny förståelse för den.
De tänkte på JFK när de skrev den. JFK tänkte på mig när i ursprungscitatet. Låten handlar alltså i grund och botten om mig?? Ja hörrni, livet är flängt.
