Jag har ju skrivit här på bloggen många gånger hur mycket jag älskar katter. Att katten är det bästa djuret som finns och så vidare. Men idag slog det mig att jag tror inte att jag har berättat om Hasse. Hasse Nasse även kallad, av mig. Hasse var en katt som verkligen hatade mig, and I must say, I can't blame him. Hasse var min tredje katt, eller den tredje katten som min familj har haft under min livstid. Innan honom hade vi Hubert, men han sprang bort när jag föddes, så jävla avundsjuk blev han. Efter Hubert hade vi Hannibal, (världens coolaste kattnamn tror jag, jag undrar vem som kom på det?) men han blev påkörd en sommar när vi var på Gotland. Sen fick vi Hasse! Det var 1996, jag var två år gammal och inte så hemskt trevlig.
Jag bar honom under armen som en handväska. Det enda som stack fram var hans huvud, resten av kroppen hängde bakom. En gång när Hasse låg och sov så gott på Pers säng gick jag och tog honom och under armen och slängde ut honom i en snödriva. Vad min anledning var? "Hasse Nasse va sissnönni" (kissnödig). En annan gång stängde jag in honom i min byrålåda medan vi åkte på affärn och handlade. Emma hörde hur det var nånting som kraffsade där inne, hahah oooops. Men det ska ni veta, han gav igen den där katten. Till motattack brukade Hasse gömma sig under trappen när jag skulle gå ner på nedervåningen. När jag kom på de sista trappstegen så brukade han kraffsa mig på fötterna med sina tassar och sina klor. Sen när jag gick förbi trappen så hoppade han på mig! Det här är sanning!! Och det vara bara på mig han gjorde så här! Jag var livrädd för att gå nerför trappen.
Sen, när han var tio år gammal, 2006, blev han sjuk. Han åt ingenting och han gick och gömde sig undan. Jag hade höstlov, jaaaaaa, det måste ju vara nästan precis 7 år sen det här då alltså. Ja, jag hade som sagt höstlov och mamma var ledig en dag, så vi tog honom till veterinären. Där fick vi reda på att hela hans buk var fylld av var. Han var döende. Det fanns inte så mycket annat att göra än ta ner honom. Veterinären fick ge honom en spruta så att han somnade in. Och oj, vad jag grina. För även fast han var min fiende, som morrade och fräste åt mig, så var han ändå en sån fin och bra katt, den katten som jag hade växt upp med. Nu ligger han begravd bredvid sina brorsa Hannibal bakom våran vedbod.
Up in kitty heaven here's the thing,
you trade your legs for angels wings.
And once we've all said goodbye,
you take a running leap and you learn to fly.
