Nästa gång jag måste höra min pappa slafsa i sig te och nån torr jävla smörgås kommer jag att lägga mig ner på golvet, i fosterställning och skrika tills jag tuppar av pga luften tog slut. Alternativt spy i min mun, svälja, och sen spy igen pga jag svalde nyss spya. Alternativt hålla händerna för öronen likt målningen Skriet you know.
Mitt leverne just nu är inte sunt. Det funkar inte. Det har aldrig funkat och det kommer aldrig att funka. Nu har det gått så långt att jag inte längre ser nån mening med att vara ledig från jobbet. Jag HATAR att gå här hemma en hel dag. Jag ser fram emot helgen, för då kommer jag vara på jobbet 14 timmar både lördag och söndag. Jag har inget hem längre. Vart jag än är så är jag en gäst. Jag får aldrig vara själv. Jag får aldrig vara ifred. Jag får aldrig bestämma vad jag vill äta till middag. Om jag vill umgås med någon måste det planeras minst en dag i förväg. Allting (okej, jag vet, jag överdriver, jag är bortskämd av det västerländska samhället, lev med det) är bara ett rent och skärt helvete just nu. Jag kommer att gå UNDER.
Allt är så jävla tråkigt just nu. Jag är så jävla tråkig just nu.
Antingen jobbar jag eller så ligger jag i min säng. Ungefär så känns livet. Men vad annars ska jag göra då? Det finns ingenting att göra i Hackås. Det finns ingen att umgås i Hackås. Det finns inget att leva för i Hackås. Visst kan jag åka in till stan, men eftersom jag bara är en gäst i Östersund nu för tiden gör jag alltid av med alldeles för mycket pengar när jag är där. SUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUCK. Är så jävla lätt. Är ledig från jobbet i två dagar nu, men det är typ ingen mening att vara ledig längre. Det är tråkigare att vara ledig än att jobba. På den graden är det just nu. Livet alltså.
......... är vad jag försöker intala mig själv medan jag lyssnar på låten
och samtidigt försöker att inte dö av tristessen i mitt liv just nu. Hatar allt. Saknar allt. Spyr av allt. Behöver frihet. Behöver liv. Behöver en lägenhet.
Igår var det Cinco de Mayo och det firade vi på här på Asplunda på bästa sätt; med en redig mexikansk middag. Allting var gott. Det bjöds på carnitas, guacamole, pico de gallo, mangosalsa, tomatsalsa, hemmagjorda tortillachips, picklad rödlök och sangria och öl och pecanpaj. Ni hör ju. Emma och jag stod i köket hela jävla dagen, men det var värt varenda sekund.
Annars då? Jo jag är besatt av att titta på youtube-klipp med Adele. Hon är bäst i världen och även roligast i världen.
Jag letar fortfarande efter en bostad. Det går................... sådär. Vi får se. Jag är inne på alla jävla bostadsförmedlingar tusen gånger om dagen. Jag har lagt ut en *fyndig* annons på blocket. Jag drar på mig offerkoftan varje gång någon frågar om bostad, så att folk verkligen ska förstå att det är synd om mig och därför vilja göra allt de kan för att hjälpa mig. Mm. Vi får se.
KAN NÅN GE MIG NÅNSTANS ATT BO??????!!!!!! Nu! Eller helst igår. Jag håller på att ruttna bort och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Om man inte har stått i kö för alltid verkar det som att man måste lita på kontakter, Guess what? Jag har inga kontakter. Eller ja, jag trodde att jag hade en, men det verkar gå käpprätt åt skogen.
Helt ärligt vet jag inte hur länge jag orkar med detta. Jag har varit hemma i 1,5 vecka. Det känns som att jag har varit hemma i 1,5 år. Om det inte händer något snart kommer jag få samma syndrom som min syster hade sitt första halvår i livet: överlevnadsångest. Varje kväll skrek hon ohejdbart för att hon inte visste om hon skulle överleva natten. Det är så det snart kommer att bli för mig om jag inte får en egen bostad ASAP. Jag hade mer frihet när jag var 16 år än vad jag har nu när jag snart är 22 år. Livet är bra fint. Och vem har jag att skylla? Jo, ingen annan än mig själv.
Jag är en 22årig (jag har tydligen hunnit bli 23) hora som ser positivt på livet, inte jämt, men ibland. Jag gillar att åka skidor, jag gillar indiemusik (japp I'm a real hipster), jag gillar att äta, jag gillar att skratta. Olivfantast. Vänsterhänt and proud of it.
