Och hur skulle dom förstå? Dom vet ingenting om oss
Kategori: Allmänt
Ska jag berätta någonting som jag är jävligt less på? En fråga. En fråga jag tycker jag har fått ställd till mig alldeles för många gånger under de senaste kanske 4 åren, från släkt och vänner, men även från folk som jag knappt känner."Har du nån kille/är du tillsammans med nån?". För det första, varför antar alla att om jag skulle vara tillsammans med någon så skulle det vara en kille? Den där frågan får mig att må kasst. Varje gång jag måste svara på den frågan med ett nej känns det som att jag gör personen som ställde frågan besviken och man får en reaktion som säger att det är något fel på mig. VAFAN. Varför måste det vara fel på mig för att jag inte lever tillsammans med någon. Varför är det fel på någon som väljer att leva sitt liv ensam? I'll tell you why. Det här fittiga jävla normativa samhället vi lever i. Det kan dra åt helvete.
Normen är att vara tillsammans med någon, att dela sin vardag med någon, att leva sitt liv med någon och alla som inte gör det lever sitt liv fel. Det spelar ingen roll om man är nöjd med att vara ensam, om man mår bra av det, nej nej, det alla söker efter i livet är en partner. Då ställer jag motfrågan. Är alla som lever i ett förhållande lyckliga? Den kan ni få suga på ett tag. Svaret är nej. Och det är väl mer tragiskt tycker jag, eller? Att man väljer att leva i ett förhållande, trots att man inte mår bra av det, för att man tror att man inte klarar sig själv.
Ett annat scenario jag har varit med om är "Gud, vad glad du är idag. Har du träffat nån?" ???? Va? Är det den enda anledning till varför man kan vara glad? Är det den ultimata källan till lycka? Ja, det kanske det är, inte fan vet jag, men dit jag vill komma är att det finns mycket annat i livet som kan göra mig glad.
OCH och och, (nu känner jag att det bara väller ur mig) när folk säger "jag fattar inte att du orkar laga goda middagar när det bara är du som ska äta". Nehe? Så jag ska laga äcklig mat, för det är ändå bara jag som ska äta den? Ja, det låter ju jävligt logiskt. Eller jag kanske inte ska äta någon middag alls. Jag kanske ska sitta hemma och deppa varje kväll över att jag inte har någon att äta min måltid tillsammans med. Jag kanske ska straffa mitt ensamma jag, genom att inte äta. Är det dit folk vill komma, att om lever själv ska man vara deprimerad och lida av ätstörningar?
