..... förklara skillnaden på folk som känner mig och folk som inte känner mig?
OKEJ.
Folk som inte känner mig tror inte att jag kan bli arg. Folk som känner mig vet att jag är arg heeeeeeela tiden. Jag har alltid något att vara arg över/irritera mig på känns det som.
Vi hade en förälsning igår från 8.15 till 15. När klockan var 15 och det var dags att åka hem kände jag typ såhär: va? På en hel jävla dag lärde jag mig ingenting och då menar jag verkligen INGENTING. Noll. Zero. Inte ett smack. Om jag var less? Ja, det kan man ganska lugnt säga. Jag var arg på den där jävla läraren nästan hela kvällen. Jag lugnade ner mig lite efter några timmar, sen ringde mamma och då, när jag berättade för henne om dagen, blev jag lika arg igen.
När jag berättade detta för några idag på skolan, var deras fråga: va, var DU arg? Som att det var en omöjlighet. Vaför skulle jag inte kunna bli arg. Alla människor i hela världen, förutom möjligtvist Maria Montazami kan väl bli arga? Om jag blev arg över den frågan? Gissa.
Idag hade vi samma lärare igen och känslan efter föreläsningen är ungefär densamma. Jag har inte lärt mig någonting. Men eftersom mina förväntningar på dagen var minimala är jag inte så arg, bara mentalt trött. Jag är nu tydligen, efter en dag, van att hans undervisningssätt är kasst. Man kan säga att mina receptorer har blivit adapterade, så att om jag någon gång skulle att lära mig nåt av honom blir det en sensation.
Var inne och tittade på Vôllans facebooksida, vet ej varför jag plågar mig själv. Skars har tydligen fått snö på sig......... fult. Vintern har inte börjat än, men jag är redan avundsjuk på alla som ska tillbaka och jobba en säsong till. Tänk då hur jag kommer må i typ februari-mars. PISS.
..............North West. På riktigt. Inget jävla skämt. Hon klär sig, eller rättare sagt, hennes föräldrar klär henne så jääääääävla snyggt. Tänk va långt man kan komma livet med lite pengar hörrni.
!!!!!!!! NOT. FAIR. Hatar alla mina kläder. Frågan är bara den, varför klär Kim så fult när hon obviously har ett coolt fashion sence. Eller tror ni det bara är Kanye som köper Norths kläder? Fast han klär sig ju inte så snyggt han heller.........
Nu ska jag radera dom här bilderna från min hårddisk och fortsätta plugga.
Ibland känns det som att jag är den enda personen i hela världen som tvättar mitt hår varje dag (förutom Emma och mamma då). Men jag fattar inte? Om jag bara skulle tvätta mitt hår en gång i veckan, som folk gör, skulle det droppa fett av det innan den där veckan var slut. Och alla säger att det är för att jag vant mitt hår till det yadayadayada. Och att bara jag avvänjer mitt hår, så kommer det inte behöva schampo varje dag.
MEN. Jag började ju tvätta håret varje dag av en anledning, det är ju inte direkt så att jag har gjort det hela mitt liv? Jag började med det eftersom jag märkte att de behövdes. Det var ju inte direkt så att jag tittade på mitt hår en dag och tänkte "hmmm mitt hår ser rent ut, meeeeeeeeeeeeen jag tror jag tvättar det ändå, bara för skojs skull". Tjafsa inte emot, jag vet att jag har rätt.
Och vad är det med folk som tittar på en som om man vore dum i huvet när man säger att man tvättar håret varje dag? Och säger saker som "vet du hur mycket det sliter på ditt hår?" ja oj, jag visste inte att det fanns en pk-maffia inom hårtvätt. Dessutom har jag bebishår som typ aldrig blir slitet, förutom när det dröjer två år mellan klippningarna. Sluta bry dig om vad jag gör med mitt hår och inte. I have the hair i have, okay? Vet DU hur mycket det sliter på din hjärna att vara en idiot?
Hej och hallå. Nu tänkte jag för er berätta om min allra nyaste hobby. O D L I N G. Att odla växter. Det har visat sig att jag är helt ok på det. Jag har alltid hatat att vattna blommor när mamma har bett mig att hjälpa henne med det, har inte riktigt förstått vitsen. MEN, nu, när det är mina egna är det en helt annan sak.
Här har ni min mynta och basilika. Jag gillar myntan mest. Den är så fin. Basilikan duger väl, men vi alla vet who the star among oss är. De här dricker vatten som en alkis dricker folköl. Jag vattnar dem varje dag alltså. Jag rensar även ur dem varje dag, tar bort blad som är lite vissna och lite fula, allt för att ge plats åt nytt liv. Det verkar fungera. Myntan är vad vi i folkmun kallar för horblomma. Den sprider sig väldigt fort och behöver egentligen inte all den omsorgen som jag ger den. Den skulle kunna stå torr i några dagar och ändå skjuta skott i höjden. Basilikan däremot, är lite kräsnare..... Om den torkar en gång är det kört sen. Den behöver vara fuktig, helst blöt hela tiden och dessutom stå i en kruka som andas. Lerkrukor är bäst. Meeeeeeeeeeen eftersom jag använder mig utav lite tough love stod både basilikan och myntan i små krukor som inte andades sina första veckor hos mig och de klarade sig fint ändå.
Sen håller jag även på med ett större odlingsprojekt, som är väldigt spännande. Avokadoträd. You heard me. A V O K A D O.
Den står för det mesta i sitt egna lilla växthus.
Men ibland får den lufta sig och då ser den ut såhär. Bara 2/3 av kärnan är under jord. Som ni ser har kärnan (helt i sin ordning) spruckit.......
......... och om ni tittar lite närmare ser ni att ett litet skott (eller vad det nu heter) är på väg upp!
Om jag har turen att den fortsätter att växa kommer bladen så småning om se ut såhär:
och sen blir den bara större och större. Fint va?!
Behöver jag ens säga nåt? Min stad är finare än din stad. Min stad är finast av alla. Här är alltså utsikten från Gustavsbergsbacken.
Gick alltså uppför Ladängen..... heter den så? Ja, efter en snabb googling har jag kommit fram till att ja, den heter så. Den är lite mildare än GB, inte lika jobbigt att gå i, men sista branten känns i benen kan jag säga.
Okej, jag kanske överdrev lite. Så jobbigt var det inte, inte när jag tänker efter nu.......
Citat från Markus Krunis såklart.
Det var en fin kväll. Allt som allt tog det ungefär 50 minuter och då räknar jag med vilan uppe på toppen. Kommer det en till fin höstkväll så kanske jag går upp dit igen!
It just hit me. Fuck vad jag kommer sakna Ramis i vinter. Gillade jag jobbet jag hade? Nej. Hatade jag jobbet jag hade? Ja. Vill jag någonsin jobba där igen? NEJ! Hade vi ett jättebra boende i Vôllan? Njaaaa, det frös i frysen och det var ganska skabbigt, fast jo, vi hade det jävligt bra ändå.......... jag tror det var nyttigt för mig att vara utan internet. I alla fall. Var det den bästa vintern i mitt liv? Ja. Var det precis vad jag behövde efter den största svackan i mitt liv? Ja. Räddade Lisa Flacké mig när hon gav mig ett jobb och boende? Ja, det gjorde hon fan. Jag kanske måste skriva ett mejl till henne och tacka.
Den här gruppen går inte av för hackor. Majoriteten är födda på mitten av 90-talet och tillsammans höll vi igång en hel skidanläggning under fyra månader.
Här mådde man
Jag ångrar absolut inte att jag har tackat ja till utbildningen. Jag vet att det är rätt val för mig (heheheeeee det sa jag säkert sist också, men nu VET jag. Hoppas jag.) MEN! Det kommer inte vara roligt att se alla jävla instagrambilder från folk som åker tillbaka till berget för en säsong till. Det är ett som är jävligt säkert. Och det kommer inte vara samma sak att åka dit för att skidsemestra. Jag kommer känna mig utstött och utanför, jag kommer inte vara en av gänget längre, det där "where everybody knows your name" när man kliver in på Rudolf kommer inte att finnas där längre. Jag kommer inte få gratis mat, jag kommer inte få gratis fika, fan, jag kommer inte ens få gratis kaffe.
När utbildningen är klar kommer jag tillbaka, var så säker. Jag kommer flyga fram i Skaftet och ramla i ett krön, precis som ni är vana att se mig. Ni har inte sett de sista av mig. Dock har ni sett det sista av mig som pizzabagare. Aldrig igen.
Skarsfjället. De finaste topparna som finns här i världen. Särskilt en tidig morgon i januari. Mittåkläpparna är väl fina de med och Helags är okej, men det är något visst med Skars, så är det bara.
Att säga att jag är en Ramundbergare skulle låta lika makabert som när Kennedy sa att han var Berliner, för som alla vet heter det Daln. Och det är världens finaste och bästa dal.
Idag har jag varit uppe på Öneberget och besökt fornborgen som ligger där uppe. Ja, surprise surprise det finns en anledning till att det heter FORNBORGsvägen där jag bor. Varsågoda, här kan ni läsa lite mer om Mjälleborgen och allmänbilda er lite.
Serpentinsvängar på vägen ner. Nästan som Lombard Street.
Any how......... ibland blir jag fan rädd för mig själv och mitt lokalsinne. Det var tredje gången jag skulle upp på Öneberget. Första gången var med skolan. Andra gången var med Emma. Vilket betyder att jag aldrig har behövt hitta själv, jag har haft en ledare med mig. Men ändå! Jag har gått där två gånger förut. Tror ni jag hittade? Nej. Jag visste att man skulle gå in vid Frösö Hälsocentral och gå upp mot skogen, men sen då? Jag irrade runt runt. Till slut hittade jag en stig och tänkte this must be it. Dock märkte jag ganska snart att jag inte direkt klippte några höjdmeter och rätt som det var kom jag ut på Vallaleden. Jag var på väg att ge upp. Men! Sen kom jag på att sist Emma och jag var där kom vi ner vid macken som ligger längs Vallaleden. AHA! Lycka. Jag hittade. Och nu kommer jag hitta för alltid.
ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄntligen. Äntligen är mitt liv tillbaka på nån sorts jävla bana. Äntligen kan jag gå tillbaka till att vara den livsnjutare jag är innerst inne. Äntligen kan jag vara glad igen och då menar jag inte den fejkglädje ni sett de senaste månaderna, utan riktigt glad. Äntligen.
Så här ligger det till; jag ska tydligen bli sjuksköterska. Och inte nog med det. Jag ska tydligen bo på Fornborgsvägen. Mhm, you heard me. Jag ska bli en frösöbrud. Betyder det att jag måste börja kalla Frösön för Skönön? Kanske. Sjukt. Sjukare. Sjukastttt. Bara så ni vet, Håcke har alltid rätt. Din tid kommer.
Det är så många jag vill tacka. Främst vill jag tacka mig själv. Tack Julia för att du sökte ett jobb på Dalsätra som fick dig att inse att vårdbanan är den enda rätta (vi väljer att glömma det där snesteget in i juridiken som nästan förstörde ditt liv). Tack Julia för att du har sökt lägenhet efter lägenhet, gått på mina efter mina, men aldrig gett upp *host host*. Tack. Jag är inte den som slänger mig med såna här uttryck ofta, men, jag älskar dig. Lika mycket som (kron?)prins Haakon älskar Mette-Marit. Typ.
Vi avslutar med ett citat av JFK. Jag tror han tänkte på mig när han sa detta: Things do not happen. Things are made to happen.
Vilket osökt för mig in på en av mina favoritlåtar i världen (som jag hört live i central park yas yas). Och plötsligt får jag en helt ny förståelse för den.
De tänkte på JFK när de skrev den. JFK tänkte på mig när i ursprungscitatet. Låten handlar alltså i grund och botten om mig?? Ja hörrni, livet är flängt.
Jag har kommit på att jqg nog är en väldigt jobbig person att vara i en diskussion med. Diskussioner och debatter brukar sluta med att jag antingen hånskrattar för att jag hade rätt, eller att jag är sur för att jag hade fel (mindre förekommande). Dock kan jag inte bestämma mig för om det är en bra eller dålig egenskap. Det lutar åt bbbbbbbbbrrrrrrrrrrraaaaaaaaaa. Ja, bra tror jag.
Nästa gång jag måste höra min pappa slafsa i sig te och nån torr jävla smörgås kommer jag att lägga mig ner på golvet, i fosterställning och skrika tills jag tuppar av pga luften tog slut. Alternativt spy i min mun, svälja, och sen spy igen pga jag svalde nyss spya. Alternativt hålla händerna för öronen likt målningen Skriet you know.
Mitt leverne just nu är inte sunt. Det funkar inte. Det har aldrig funkat och det kommer aldrig att funka. Nu har det gått så långt att jag inte längre ser nån mening med att vara ledig från jobbet. Jag HATAR att gå här hemma en hel dag. Jag ser fram emot helgen, för då kommer jag vara på jobbet 14 timmar både lördag och söndag. Jag har inget hem längre. Vart jag än är så är jag en gäst. Jag får aldrig vara själv. Jag får aldrig vara ifred. Jag får aldrig bestämma vad jag vill äta till middag. Om jag vill umgås med någon måste det planeras minst en dag i förväg. Allting (okej, jag vet, jag överdriver, jag är bortskämd av det västerländska samhället, lev med det) är bara ett rent och skärt helvete just nu. Jag kommer att gå UNDER.
Allt är så jävla tråkigt just nu. Jag är så jävla tråkig just nu.
Antingen jobbar jag eller så ligger jag i min säng. Ungefär så känns livet. Men vad annars ska jag göra då? Det finns ingenting att göra i Hackås. Det finns ingen att umgås i Hackås. Det finns inget att leva för i Hackås. Visst kan jag åka in till stan, men eftersom jag bara är en gäst i Östersund nu för tiden gör jag alltid av med alldeles för mycket pengar när jag är där. SUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUCK. Är så jävla lätt. Är ledig från jobbet i två dagar nu, men det är typ ingen mening att vara ledig längre. Det är tråkigare att vara ledig än att jobba. På den graden är det just nu. Livet alltså.
......... är vad jag försöker intala mig själv medan jag lyssnar på låten
och samtidigt försöker att inte dö av tristessen i mitt liv just nu. Hatar allt. Saknar allt. Spyr av allt. Behöver frihet. Behöver liv. Behöver en lägenhet.
Igår var det Cinco de Mayo och det firade vi på här på Asplunda på bästa sätt; med en redig mexikansk middag. Allting var gott. Det bjöds på carnitas, guacamole, pico de gallo, mangosalsa, tomatsalsa, hemmagjorda tortillachips, picklad rödlök och sangria och öl och pecanpaj. Ni hör ju. Emma och jag stod i köket hela jävla dagen, men det var värt varenda sekund.
Annars då? Jo jag är besatt av att titta på youtube-klipp med Adele. Hon är bäst i världen och även roligast i världen.
Jag letar fortfarande efter en bostad. Det går................... sådär. Vi får se. Jag är inne på alla jävla bostadsförmedlingar tusen gånger om dagen. Jag har lagt ut en *fyndig* annons på blocket. Jag drar på mig offerkoftan varje gång någon frågar om bostad, så att folk verkligen ska förstå att det är synd om mig och därför vilja göra allt de kan för att hjälpa mig. Mm. Vi får se.
KAN NÅN GE MIG NÅNSTANS ATT BO??????!!!!!! Nu! Eller helst igår. Jag håller på att ruttna bort och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Om man inte har stått i kö för alltid verkar det som att man måste lita på kontakter, Guess what? Jag har inga kontakter. Eller ja, jag trodde att jag hade en, men det verkar gå käpprätt åt skogen.
Helt ärligt vet jag inte hur länge jag orkar med detta. Jag har varit hemma i 1,5 vecka. Det känns som att jag har varit hemma i 1,5 år. Om det inte händer något snart kommer jag få samma syndrom som min syster hade sitt första halvår i livet: överlevnadsångest. Varje kväll skrek hon ohejdbart för att hon inte visste om hon skulle överleva natten. Det är så det snart kommer att bli för mig om jag inte får en egen bostad ASAP. Jag hade mer frihet när jag var 16 år än vad jag har nu när jag snart är 22 år. Livet är bra fint. Och vem har jag att skylla? Jo, ingen annan än mig själv.
Mamma och pappa har gått och blivit helt jävla craycray. För kanske en månad sedan tittade de på något program om allt socker man får i sig utan att man ens vet om det. Mjölk och juice var tydligen en av de största sockerbovarna här i världen. Så vad har hänt? Jo, jag får inte dricka juice till frukost. Vad jag dricker? Vatten. MEN. De har frysen full med kladdkakor och annat gott som mamma tvingar mig att äta efter middagen eftersom att hon själv inte "får" äta det. OKEJ. Mitt förslag är: släng bort kakjävlarna och låt mig dricka min morgonjuice. Det lär ju vara betydligt mer socker i kakor än i juice tänker jag.
Jag är en 22årig (jag har tydligen hunnit bli 23) hora som ser positivt på livet, inte jämt, men ibland. Jag gillar att åka skidor, jag gillar indiemusik (japp I'm a real hipster), jag gillar att äta, jag gillar att skratta. Olivfantast. Vänsterhänt and proud of it.
