julza.blogg.se

HAHAH, åh så här ska jag börja säga. Eller bara typ om nån frågar hur jag mår. "Tipptopp, har gått upp 7 kilo!". Vad ska folk svara? Det är ju annat om det är nån som har haft anorexia, eller nån som verkligen kämpat för att gå upp. Jag, jag har ju till och med en fat history. 

 

Jag vet inte om jag har berättat det här, det är svårt att hålla koll på alla historier som jag har kastat ut i cyber space, jag har ju ändå haft den här bloggen snart i ett år (woop woop). Men i alla fall, när jag var liten, typ 10, var jag rätt så fet. Jag lovar att om man hade räknat ut mitt BMI (barnbmi, dåååå) hade jag klart och tydligt varit överviktig. Detta var det några släktingar som hade svårt med... Min pappas moster, Ingmarie (som är en jävligt cool cat btw, så döm inte, men denna situation kanske hon inte skötte helt exemplariskt), sa en gång till mig, (efter att vi hade kommit hem från Kreta och jag antagligen hade ätit pommes i en vecka) and I quote "och du har ätit gott i sommar ser jag................". Hahaha, alltså snacka om en kommentar som kan skapa ätstörningar. Jag fattade dock inte vinken. Jag svarade antagligen "Jahaaaaru!", med munnen full av pizza, eller nåt. 

 

Grejen var den att jag var fet utan att jag visste om det. Jag tror jag såg mig själv som ganska smal. Ni vet hur en med anorexia, när hen tittar sig i spegeln så ser hen bara sig själv som fet, även fast personen i fråga antagligen är som ett skelett. Jag var typ tvärtom. Jag såg min spegelbild och tänkte "hot damn gurl, you looking hella fine!". Alltså, alltså (!!!!), den här slutsatsen drog jag nu i mitt huvud: Mina föräldrar (a.k.a Emma, nerå mamma och pappa, jk) måste ha gjort nånting väldigt rätt. Jag var rätt så plufsig, folk sa till och med det till mig, men jag var ändå nöjd med mig själv. Good work parents, well done.